Jag har knappt öppnat datorn den här veckan. Eller rättare sagt, jag har inte öppnat datorn. Vi har åkt skidor, badat, spelat shuffleboard, ojat oss över trötta ben, löst massor med korsord och häpnat över de fina vyerna vi har här uppe. Idag är det dock sista kvällen vi är här och imorgon åker vi hem, med ett pit stop på landet på väg till Göteborg. 

 

Calle är borta i helgen och jag och barnen skrotar mest omkring här hemma och gör inget alls. Någon är lite hängig, någon är trött och en annan behöver sortera skidkläder inför att vi åker till Idre nästa helg. Förutom det har jag tänkt att vi ska baka bagels idag, och kanske förbereda en gryta eller två att ta med oss till fjällen.

 

Färdiga gnocchis är ju en riktig höjdare att ha hemma, förutom en liten detalj - våra barn tycker inte om det över huvud taget. De tyckte inte om grytan på bilden nedan heller för den delen, så just den kvällen när vi åt det här fick de ha något annat. Jag och Calle tyckte däremot att det var toppen, och grytan gjorde sig jättefin i matlådan dagen efter. Två tummar upp från oss båda, med andra ord.

 

Jag har varit på vift i veckan och det har varit fullt upp, minst sagt. Då är fredagar som igår rena semestern. Jobb halvdag, lunch med Calle och sen tvärflöjtslektion och fika på Kampanilen med Clara. Meditativt, nästan, att lyssna på när hon tragglar skalor med sin pedagog. Idag ska vi till landet. Jag ska plantera vitlök, om det inte regnar för mycket, och köpa en stor pumpa till barnen som vi kan ha på trappen. Och ikväll ska vi fira Calles födelsedag lite i förväg.

 

Våfflor står högt i kurs hos oss, förutom hos Calle-våfflor-är-ingen-mat-Ljungblad. Tur att han inte läser här för jag är ganska säker på att han hade protesterat, men faktum är att han ofta tycker att han inte blir mätt. Tur då att jag har hittat lösningen på våra problem - potatisvåfflor. Helt klart mer mättande än den vanliga varianten. Och supergott! Som våffelraggmunkar, typ.

 

Om det är något som har varit sommarens go-to-mat är det en nudelsallad med sticky tofu. Jag tröttnar aldrig (och åt det senast igår haha). Extra god blir tofun om den grillas, men stekpanna går såklart också bra. 

Jag använder gärna Yi-pins tofu, och innan jag marinerar den pressar jag ur den ordentligt under en tallrik med något tungt på. Ibland någon timme, ibland en hel dag, ibland bara en kort stund beroende på hur mycket tid jag har på mig.

 

Jag marinerar tofun så tidigt jag bara kan så att den får tid att gotta sig i kylskåpet. Ta fram en skål eller plastpåse och blanda i (jag gör olika typ varje gång så ni får se det som en skiss) ketchup, japansk soja (ungefär 1 dl av varje) och en skvätt rapsolja. Fyll på med honung (kanske 3 msk) och har kanske lite bbq-sås om du råkar ha det hemma. Ibland har jag även i sweet chilisås om andan faller på. Kryddar gör jag med chiliflakes (massor), svartpeppar (den ska vara grovmald, gärna mortlad och det ska vara en hel del) och en nypa salt. Skiva tofun från kortsidan i 1 cm tjocka skivor och lägg ner i marinaden. Låt ligga så länge du bara kan häll sedan upp tofun med marinaden i en ugnsform. Grilla skivorna på indirekt värme tills de har fått ordentligt med färg och är fasta - det värsta jag vet är sladdrig tofu så låt det ta sin tid... Pensla under grillningen skivorna med marinaden som ligger kvar i ugnsformen. När tofun är klar, lägg tillbaka i ugnsformen och pensla på ytterligare marinad, om det finns något kvar. Servera direkt.

Nu är det inte många dagar kvar på semestern innan vi packar ihop oss och åker mot stan igen. Det känns att det är sensommar. Rosorna har blommat ut, lammöronen likaså. Det är fuktigt på kvällarna och kyligare. Vi har inte spenderat många dagar i stan på några månader nu så det ska bli fint att komma hem dit också, även om blommorna antagligen har kroknat och dammlagret börjar närma sig några centimeter. Haha. Nåväl, först helg innan vi tar tag i det...

 

Det här har varit sommarens go-to-rätt. Originalreceptet är en italiensk kycklinggratäng signerat Tareq Taylor men jag har helt skamlöst gjort om den till en vegetarisk variant istället. Galet gott!

 

 

2 vegetariska biffar (jag använder alltid Anammas)

10 soltorkade tomater i olja, strimlade

1 klyfta vitlök, tunt skivad

1 nypa torkade chiliflakes

1 tsk torkad timjan

1 tsk torkad oregano

1 dl vatten

0,5 grönsaksbuljongtärning

1,5 dl matlagningsgrädde

1 dl parmesanost, fint riven

1 dl färsk basilika

4 färska tomater, halverade

salt, nymald svartpeppar

 

Stek vegbiffarna i olja och lägg åt sidan. Använd samma panna och fräs vitlök, soltorkade tomater, chiliflakes, timjan och oregano i någon minut (men se upp så att det inte bränns). Tillsätt vatten, buljongtärning och grädde och låt koka ihop i några minuter. Sänk värmen och rör ner parmesan, basilikablad och färska tomater. Smaka av med salt och peppar och strimla vegbiffen och lägg på toppen. Servera med ris och en stor grönsallad.

När vi är i Köpenhamn är det inte helt ovanligt att vi äter middag på La Neta på Istedgade innan vi åker hem, dels för att det är nära tåget och dels för att det är ett okomplicerat hak med goda drinkar, bra öl och god och enkel mat. Rustik kanske vi kan kalla den, till och med. Jag äter nästan alltid quesadillas och för någon vecka sedan gjorde vi La Neta-quesadillas på grillen. Varför har vi inte gjort det innan? Blev ju otroligt gott. Istället för att lägga två bröd på varandra steker vi ett med topping och viker över när osten har smält. Fyllde gjorde vi med rester från kylskåpet, och i en quesadilla kan man ju stoppa ner i princip vad som helst. Grym snabbmat, både för lata sommardagar och en gråmulen tisdag i oktober.

Som tillbehör hade vi guacamole, salsa molcajete och en en klick crème fraiche. Och hot sauce, såklart. 

 

Quesadillas med potatis och svamp

2 portioner

 

4 små tortillaskal

1 paket champinjoner

4 små potatisar

2 dl riven cheddar, kanske lite mer

salt, nymald svartpeppar, chiliflakes

Koka potatis, gärna långt tidigare så att den är helt avsvalnad när du ska göra dina quesadillas. Stek svampen i en het stekpanna så att den får fin yta. Skiva potatisen. Toppa varje tortillaskal med svamp, potatis och ost. Toppa med salt, nymald svartpeppar och eventuellt chiliflakes. Stek i het och torr panna (vi grillade på vårt stekbord som vi har till vår kolgrill) och vik över tortillan när osten smält. Det går snabbt så håll koll!

Noll struktur den här veckan. Hade en plan för vad vi skulle äta men den sprack i måndags förmiddag och helt plötsligt är det full rulle på jobbet igen och livet kastar små omysiga utmaningar till mig som jag känner att jag varken har ork eller lust att hantera just nu. Herregud, är det konstigt att man ibland längtar efter att vara typ tjugo igen? De problem man hade då var ju knappt märkbara jämfört med hur det är nu. Att vara vuxen är överskattat emellanåt.

 

Jag har alltid älskat aubergine. Första gången jag fick ett ding var när jag var yngre och mamma gjorde auberginerullar fyllda med ost och oregano och sedan dess har det eskalerat. Nu för tiden äter jag den på alla möjliga sätt - ugsbakad med tahini, i pasta med tomatsås, salviaspäckad och grillad... You name it. På nyår åt jag den för första gången friterad och det var helt otroligt gott.

 

Nu var det ett tag sedan jag lagade den här rätten för det var i början av sommaren när hela semestern låg framför oss och bubbel kunde drickas på vår nya uteplats. Those were the days. Men oj, vad gott det här var. En korsikansk klassiker! Bor du i Göteborg hittar du ost från Korsika på Hildas i Saluhallen.

 

Receptet kommer från Ainsley Harriott, en brittisk kock vars programserier går på tv-kanalen Godare (som jag alltid passar på att titta på när jag är hos mamma och pappa eftersom vi inte har den kanalen här hemma i stan).

 

 

4 auberginer

200 ml mjölk

150 g vitt bröd, dygnsgammalt

200 g fint riven Brocciu (korsikansk ost) eller annan smakrik ost

1 vitlöksklyfta, riven

1 ägg, uppvispat

en nypa chiliflakes

50 g grovt hackade valnötter

8 basilikablad, grovt hackade

1 tsk Herbes de Provence

0,5 citron, zesten

2 msk olivolja

salt, nymald svartpeppar

 

Koka upp vatten i en stor gryta och låt det sedan sjuda. Lägg ner de hela auberginerna och låt de ligga där i 10 minuter. Häll av och låt svalna. Lägg brödet i en skål och häll över mjölken. När auberginerna är kalla nog att hantera - dela på längden och gröp försiktigt ut innanmätet med en sked. Lämna ungefär 5 mm från kanten så att auberginen håller sin form! Lägg aubergineskivorna på hushållspapper med snittytan nedan så att de vätskar av sig. Låt brödet rinna av om det finns någon mjölk kvar och krama ur det med händerna. Lägg i en stor skål tillsammans med aubergineköttet (hacka det grovt om det behövs), osten, vitlöken, ägget, chiliflakes, basilika, valnötter, Herbes de Provencekrydda och citronzest. Blanda ordentligt och smaka av med salt och nymald svartpeppar. Ringa olivolja över aubergineskalen och fyll sedan med fyllningen och packa väl.

 

Värm upp olivolja i en stekpanna och lägg ner auberginen med snittytan nedåt. Stek i 5-6 minuter och försök att inte röra dem i stekpannan. Ta sedan en stekspade och vänd försiktigt dem och stek i 4-5 minuter till tills de har blivit gyllenbruna. Jag förberedde mina såhär långt och värmde sedan på i ugnen precis innan servering. Toppa med riven ost, färsk basilika och olivolja och servera med grönsallad och en kall sås på till exempel fet crème fraiche, riven vitlök, svartpeppar och fint riven parmesan.

Vi har lugna dagar på landet. Efter två dagars lite-av-allt-väder (tänk: solsken, moln, skurar, åska, vindstilla och orkan) har vi nu istället ösregn av typen som aldrig någonsin verkar ta slut. Vi håller oss med andra ord inne så jag och Vera håller as we speak på att förbereda kvällens middag. Gott ska det bli!

 

Ah, att natta Sigge alltså. Inte som för de som bara "nä men jag lägger barnet och så somnar hen på två minuter sen har jag hela kvällen själv" osv. Ni förstår, man lägger Sigge, vi snackar lite, sen börjar det. Evigheten. Han ska snurra runt, leka tittut, "kolla mamma, fluga!", uttrycka sitt missnöje över att behöva sova, sjunga lite och leka med sin Pingù för att sedan bli knäpptyst så att man börjar få upp hoppet om att han somnat. Jag försöker smyga ut, dörren knarrar och någon sätter sig upp i sängen och viskar "mamma, vart skaaaa du". Ok, då börjar vi om igen... Så fortsätter det tills han pang bom slockar och jag nöjt kan smyga ut och få en timme för mig själv innan jag själv går och lägger mig. Med det sagt ska jag kanske också tillägga att det där med att natta barn är något av det mysigaste som finns.

 

Snart är den där timmen för mig själv slut så låt oss prata vegetarisk Bolognese. Vi äter inte det superofta eftersom jag tycker att vegetarisk färs ofta kan bli ganska tråkig och lite för mjuk i en sådan här sås, men den här såsen blev väldigt god faktiskt. Vi åt den häromdagen med strangolapreti och ett berg av parmesan.

 

Broccoli och ädelost är två av mina favorit-smakkompisar, gratäng är en riktigt vardagsräddare. Alla rätt till den här rätten (haha!) med andra ord. Går typ hem hos samtliga i familjen dessutom, barnen får en egen lite gratäng utan ädelosten eftersom det enligt dem är döden.

 

Lika mycket som jag älskar att laga mat från grunden, lika mycket älskar jag en bra genväg i köket. Speciellt när det är en såndär genväg som är riktigt god och som går på cirka två minuter att slänga ihop efter jobbet när barnen Calle börjar få tunnelseende för att mat-och-sovklockan redan har ringt för längesedan. 

 

Det här är så hiskeligt gott. Vi åt det i slutet av november på Allhelgonahelgen, och hade det även som en av rätterna på nyår faktiskt. Då blev de inte alls lika fina haha, men de smakade fint ändå. Note to self: använda mandelpotatis. Håll dig till receptet.

 

Det här är hemma hos oss en typisk kylskåpsrensarmiddag och passade perfekt en dag när vi råkade ha både ris, salladslök och pak choi i kylskåpet. Vegofärs är dessutom stapelvara i vår frys, tortillabröd likaså. Receptet kommer från Köket och är något modifierat.

 

Jag har varit svag för Boeuf Bourguignon sedan jag var liten. Jag åt inget kött då heller men sörplade glatt i mig såsen och åt upp alla grönsaker. Jag och pappa pratar ibland om när vi var med familjen i Beaune (mittpunkten i Bourgogne-distriktet i Frankrike tillika ett av våra favoritställen i världen) och vi åt middag på torget. Jag fick ett kärlek-vid-första-tuggan-ögonblick med en varm getostsmörgås och pappa åt en Boeuf Bourguignon och vi var båda i mat-himmelriket. Om ni någonsin har svaret på varför jag är så matlagningsintresserad kan jag meddela att det alltså ligger i generna. Utan tvekan.

 

Jag vet inte riktigt vad som hände med vår tomatodling det här året. Jag har inte varit lika pepp som jag brukar och dessutom var juli ganska kall och regnig hos oss så det hann liksom aldrig ta skruv innan sommaren var över och vi helt plötsligt stod med mängder av gröna tomater istället för färdigmogna röda. Jag har plockat av en del och gjort lite olika chutneys och någon marmelad, men den största delen har jag panerat och friterat och ätit rakt upp och ner. 

 

Det är lustigt ändå, hur livet kan förändras på ett ynkligt litet halvår. Hur det som innan var normalt inte längre är det. Hur snabbt man anpassar sig till att arbeta hemma och hur konstigt det helt plötsligt känns att gå till kontoret. Eller hur man liksom till slut vänjer sig vid nya umgängesmönster när gamla vänner långsamt glider bort men nya hittar fram. Eller tillbaka, kanske. För några helger sedan var vi hembjudna till några sådana där nygamla vänner som bor några kvarter bort i Vasastan och det var en episk kväll på många sätt, bland annat för att de bjöd på så vansinnigt god mat. Vi gjorde en variant på Fredriks thaicos häromdagen, och det var magiskt.