Vi mötte upp en kär gammal vän som bor i stan och hade picknick. Banh Mi och sommarrullar från Saigon Shack, solsken och lätt vind. En inte så tråkig lunch, om man säger så #lifegoalz

 

 

 

Vi packade picknick, köpte med oss macarons från Ladurée på vägen och gick till the Boat House och gav oss ut på den lilla sjön. Vi hittade en perfekt lite dunge där vi kunde lägga till och skålade sedan i champagne, åt picknick och hade bröllopsquiz. Innan vi åkte vidare till nästa anhalt stannade vi till på uteserveringen vid the Boat House och beställde in drinkar. Jag och Calle var på the Boat House förra året och var inte alls speciellt imponerade av deras mat men uteserveringen är en riktigt pärla, måste jag säga! 

 

 

Som ni ser på bilden ovan var det där med giant pretzel ingen överdrift och till och med jag, som annars kan äta nästan hur mycket pretzel som helst, var tvungen att lämna en liten bit. Calle åt en sallad med hanger steak som såg väldigt fin ut (men naturligtvis inte i närheten av min lilla pretzel-installation...) Vill ni baka egna pretzels har jag recept på det här, vill ni besöka Flatiron Hall gör ni det på 38 W 26th St. 

 

Men alltså, bara det att göra caesarsallad på grönkål istället för romansallad. GENIALT. Om ändå grönkålssäsongen kunde vara lite längre i Sverige. Jag brukar göra min casesardressing med rapsolja, äggula, dijonsenap, riven vitlök, vitvinsvinäger och lite citronsaft. Och nymald svartpeppar och en gnutta salt, såklart. En bunte grönkål, massor med dressing, krutonger, ett stort lass parmesanost och du är i hamn.

 

 

Någon frågade mig hur många gånger jag har varit i New York, men ska jag vara ärlig har jag ingen aning. Jag har helt enkelt tappat räkningen. Andra frågar om vi inte ska flytta dit men mitt bestämda svar på det är nej. Aldrig i livet. Jag har gjort den där grejen redan, och trots att både jag och Calle älskar att komma dit skulle jag aldrig någonsin byta ut det vi har här hemma mot det som finns där. Dessutom - om vi ska vara ärliga - är vi inte så bra på att verkligen använda staden. Vi sitter mest hemma hos våra vänner och dricker vin, äter ost och pratar om livet, och de gånger vi gör något håller vi oss oftast i området där vi bor eftersom utbudet där är precis lika bra som på Manhattan. Ja, ni hör ju sjävla.

Senare idag aker vi tillbaka till Goteborg och jag kan dra vissa slutsatser fran den har resan: 1. Jag hade glomt hur kallt har ar pa vintern. Trots att Goteborg kan stoltsera med Sveriges trakigaste vintervader (naja, for det mesta i alla fall) ar det piece of cake jamfort med de isiga vindarna som blaser i den har staden. 2. Nar det kommer till mat ar den har staden outstanding. Med lite research kan du hitta det mesta. 3. Jag har fatt dille pa mexikansk mat och konstiga drinktillbehor. Med i packningen? Adobo och Mint bitters. Vad jag ska ha det till? Ar inte riktigt saker pa det annu.

 

Nu maste jag packa mina saker sa att vi hinner med traditionsenlig lunch pa 983 innan vi aker mot JFK. Vi hors fran Sverige!

 

Vår sista dag hos Alex och Adam spenderades på Manhattan. Planen var att de skulle vara lediga, vi skulle gå på bio, handla mat till kvällens middag och kanske åka en snabb runda till the Met. Men, som så ofta när vi gör upp planer slutade dagen helt annorlunda - och knappast till det sämre. Vi hoppade av tunnelbanan vid Union Square och gick sedan ner mot Washington Square Park. I närheten ligger det nämligen ett litet café som påstår sig vara de första i USA som serverade cappuccino. Bra där! Mörkt, murrigt och fyllt med tavlor (och ett något sviktande tak...) men med enkel, rustik mat och såklart - en himmelsk cappuccino.

 

I söndags strosade vi runt kring Lorimer St på väg till kvällens middagsdestination när vi plötsligt ramlade över en italiensk gatufestival innehållandes skrangliga karuseller, glada människor och massor med små vagnar som sålde mat i mängder. Det visade sig vara The Giglio Feast, en festival som har anordnats i området sedan 1903, i början av de italienska immigranterna som strömmade till New York vid den tidpunkten. Jag antar att festivalen har genomgått samma förändring som området i sig för så vitt jag vet är inte friterade oreos* en italiensk delikatess. Haha.

 

 

Vi kom precis hem efter en kort weekend i hippieland. En av våra vänner har köpt hus några timmar norrut i den lilla (men ack så kända) staden Woodstock. Ringer det några klockor? Helt rätt, det var här (eller rättare sagt lite utanför) festivalernas festival hölls sommaren 1969.

 

Ok, dags för en ordentlig rapport från staden som aldrig sover. Innan jag kom hit för första gången trodde jag för övrigt att det var en myt (det måste väl bli tyst någon gång?!) men nej, det är det inte. Delis som är öppna dygnet runt, taxibilar, människor överallt, McDonalds, tunnelbana, flygplan, lastbilar. På samma sätt med helger vs vardagar, det är ingen skillnad. De flesta som bor runt våra vänner är konstnärer, musiker och illustratörer som alla arbetar mot gallerier, konstutställningar och vernissager. Väldigt exotiskt för mig som kommer från filmjölk, fasta rutiner och ordning och reda, pengar på fredag.

 

For ett ar sedan gifte vi oss i Brooklyn Bridge Park och det ska vi saklart fira! Ikvall tar vi med Alex och Adam ut pa middag och om vi orkar (har ar varmt!) ska vi ha picknick innan dess. Annars? Vi ater mat mest hela tiden (har atit varldens godaste ginger bread med salt smor pa Dear Bushwick) och sitter pa taket och filosoferar. Life's peachy. 

Inte långt ifrån Russ & Daughters ligger Veniero’s, en italiensk institution i East Village sedan långt tillbaka. Det finns en liten, liten butik (gå in, backa ut) med korvar i taket, ost i fönstret och två högljudda italienare bakom kassan. Som himmelriket, alltså. Bredvid himmelriket ligger pasticcerian, och sällan har jag skådat så många bakverk på ett och samma ställe. Vi köpte med oss cannolis (bara jag som tänker på Gudfadern när jag läser den meningen?) som jag v-a-r-m-t kan rekommendera. 342 E 11th St. 

I Greenpoint ligger Ovenly, ett litet men väldigt trevligt café med gott kaffe och gott thé. Vi provade deras scones med cheddar och mustard (som för övrigt inte var som någon annan scones jag någonsin provat) och den var spännande. För mig, som är van att äta scones med smör och sylt, var det helt klart en ny approach att bara äta den sådär rakt upp och ner utan någonting till men well, det funkade det med. Helt klart. 31 Greenpoint Ave.

 

Alex och Adam på Aska.

Det var Calles svåger Johan som först berättade för oss om den nya, hippa och väldigt svenska krogen Aska som har öppnat i Williamsburg. Vi gjorde lite research, lyckades få tag på ett bord och gick dit. Avsmakningsmenyn ändras från dag till dag, består av sex rätter (och några till...) och serveras söndag till torsdag. Det är otroligt svårt att återge vad vi åt, men vissa genialiska rätter fastnade i huvudet, som till exempel brussel sprouts on a cob (som en majskolv fast med brysselkål - you gotta love it), den krispiga jordärtskockan och efterrätten. Herreminje, efterrätten! Till och med Calle, som vanligtvis ratar allt i efterrättsväg, älskade den. Det är bra betyg. Jag gillar hela konceptet med Aska, kanske för att det kombinerar två av de bästa sakerna jag vet - svensk mat och Brooklyn. Avsmakningsmenyn är helt klart billigare än många andra restauranger vi besökt och det, kombinerat med bra service och genomtänkta detaljer (bara det att man för en påse kakor med sig hem...) gör att jag gillar stället. Mycket. 90 Wythe Ave (inte långt från Bedford Ave, L train).

Jag känner många som riktigt längtar efter julmat. Det gör inte jag. Vid den här tiden på året brukar jag koka pasta när julbordet dukas upp för femtielfte gången. Calle däremot, senapssillens skyddshelgon,  är något mer traditionsenlig men eftersom vi inte vågade ta med oss sill på resan över gjorde Adam lite research och fann till sist en deli som skulle sälja både det ena och det andra. I East Village ligger Russ & Daughters, ett mecka för… det mesta. Pickles, saurkraut, swedish matjes filés, lax, Leksands knäckebröd och sist men inte minst – senapssill. I två timmar fick vi vänta på att det skulle bli vår tur men enligt sillätarna i sällskapet var det väl värt väntan. ”Finns knappast bättre sill i Sverige” var Calles utlåtande. Även icke-svenskarna åt matjessill och drack snaps (OP-såklart) och tyckte om båda. Mycket.  För att verkligen komma i ”the swedish christmas mood” drack vi dessutom glögg, åt pepparkaksgrisar och kollade på Karl-Bertil Jonssons Christmas Eve (med engelsk text, såklart). Out of the question – you’ve had glögg!

Julafton firade vi tillsammans med Alexandras familj. Vi fick lära oss att bryta bröd (du får en bit oblat, går runt bordet och bryter av en bit av de andras bröd och ger dem lyckönskningar och önskar god jul) och lyssnade till julevangeliet. På polska. Enligt traditionen serveras det endast vegetariskt och fisk på julbordet (kött äter man på juldagen) och vi smakade på allt från rödbetssoppa till pierogis. På väg hem åkte vi inom Manhattan för att ta en drink (eller två) på St Regis. Drinkarna är hiskeligt dyra men den stora Maxwell Parrish-tavlan bakom baren gör det hela väldigt värt det. Kolla in om ni har vägarna förbi.

Nu är julen över och vi återgår till semester-mode på riktigt. Idag ska vi till the Met och kolla in Berniniskulpturer, och senare ikväll har vi bokat bord på Aska, en nyöppnad, svensk restaurang i Williamsburg (tack för tipset, Johan!). Återkommer med utlåtande, såklart. Hoppas ni har en fin jul!