Jag vet inte riktigt vad jag tycker om 2013. Omvälvande, kanske kan vara rätt ord? När man är trettioett slutar en del av livet och en annan tar vid. Några får barn, andra flyttar och vissa köper hus utanför stan. Ibland brukar jag och Calle skämtsamt säga att vi känner oss som de två sista på en fest som håller på att dö ut. Och så är det ju klart lite när man lever i gränslandet mellan två epoker livet.

 

Det är stort att köpa ny och större lägenhet, och det gjorde vi för snart ett halvår sedan. Första gången vi kom in i den fina, något renoveringsbehoviga lägenheten som numera är vårt hem tänkte jag att om jag får vakna varje dag och titta på det här stora havet av fiskbensparkett kommer det inte finnas några dåliga dagar. Och vi, som egentligen letade efter något helt annat, lyssnade på magkänslan och såg potential i en lägenhet som andra ratade. När jag är gammal och ser tillbaka på mitt liv kommer jag fortfarande vara mallig när jag tänker på hur Calle play-it-safe-Ljungblad fick något vilt i blicken när han ringde till mäklaren och deklarerade att VI VILL HA DEN. Det är stort.

 

Vi spenderade en del av sommaren i grytan mer känd som New York och jag åt min livs bästa måltid på Gwynnett St. Någon gång snart ska jag berätta för er om kvällen när vi tillsammans med Alexandra och Adam firade vår första bröllopsdag med drinkar, middag och vin som jag fortfarande drömmer om. Att en del av mitt hjärta finns kvar i Brooklyn har nog ingen frekvent läsare av den här bloggen missat men Alex är en av mina äldsta och bästa vänner och varje gång vi åker därifrån gör jag det med en klump i halsen och ett löfte om att vi alla ses snart igen. Och det gör vi ju alltid. 

Vi har precis ätit en lång brunch och jag är alldeles fyrkantig efter all mat jag stoppat i mig. Äggröra, fattiga riddare, bröd med jordnötssmör och jordgubbssylt, bloody mary (-s) och smutti. Jag. Är. Mätt. För första gången bakade jag det haussade fusksurdegsbrödet som jag tror att Helena var först med och det var väldigt, väldigt gott. 

 

Julkänslan är slut, firandet är över och vi åker hem till Göteborg lite senare i eftermiddag. Efter en vecka borta från hemma ska det bli alldeles underbart att komma hem till lägenheten, min egen säng och lite rutiner igen. Vi har dessutom en helt oplanerad helg framför oss och jag ser fram emot att göra precis ingenting alls.

 

Igår morse hann vi med en stadig julgrötsfrukost tillsammans med Calles familj innan vi packade ihop oss och åkte mot Skåne. Jag åt (som alltid) min gröt med saftsås vilket, eh, förbryllade resten av sällskapet, som har mjölk till sin gröt. Mjölk? Helt främmande för mig. Hur gör ni?

 

Jag förstår mig inte alltid på det där med att ha saffran i mat, men så kom ju Linda med sin saffransdoftande paj till vår senaste MBT och jag började förstå storheten. Faktiskt. Förra veckan gjorde jag min egen variant och den fick väl godkänt av min ack så saffranstokiga partner in crime Malin som åt middag hos oss.

 

Med två dagar kvar till julafton måste jag säga att vädret är något tveksamt. Stormvindar, regn från sidan och grått, grått, grått vart man än tittar. Inte exemplariskt julväder i min bok, om man säger så. Vi kom till landet i fredags kväll och idag ska Calle och hans svåger Johan göra revben. Eller rävben, som Calle trodde att det var tills han var typ 14 år. Ja, precis. Rävben. Han förstod inte alls hur man fick dem att sitta ihop och ligga sådär bredvid varandra som de gör, vilket jag tycker är lika roligt varje gång han berättar det.

 

Förra året spenderades julen i Brooklyn och vi firade med drinkar på St Regis, missad midnattsmässa och Karl Bertil Jonsson på engelska. I år blir det tillbaka till verkligheten igen. Några dagar hos Calles familj, några dagar med min familj och några dagar ensamma, helt utan planer hemma i Göteborg. Ska jag vara helt ärlig är jag redan trött på julen och allt vad den innebär men lugna dagar tackar jag inte nej till. Att kunna skrota omkring i pyjamas halva dagen utan några planer, att ligga på soffan och läsa en bok eller att titta på femton avsnitt av The Wire. Men, så vet jag att så fort jag sätter foten innanför dörren i Skåne, blir vält av trettiosju kilo Isbjörn och luktar julgran, grönkål och pepparkakor - då är det ganska fint med jul ändå. 

 

Till vårt julbord ska jag göra den här varianten på grönkålspaj utan pajdeg. Det är nämligen min senaste grej - paj utan pajdeg. Mest eftersom tillverkning och uttryckning av pajdeg toppar min tio-lista på tråkigast saker att göra i köket. Vilket borde göra den här icke-pajen till en... omelett? Äsch, det spelar ingen roll. Gott är det. 

 

 

300 g färsk grönkål

2 gula lökar, ganska stora

2 dl riven västerbottensost

salt, nymald svartpeppar

1 dl valnötter, grovhackade

3 ägg

3 dl vispgrädde

1 dl mjölk

 

Sätt ugnen på 200°. Riv bort grönkålsbladen från den grova stammen och riv bladen i mindre bitar. Koka i lättsaltat vatten i några minuter. Skala och finhacka löken, fräs tillsammans med grönkål i en stor stekpanna. Smaka av med salt och peppar. Lägg i en smord pajform. Vispa ihop ägg, grädde och mjölk. Salta och peppra ordentligt. Häll på grönkålsröran, strö över riven ost och valnötter. Grädda i nedre delen av ugnen i 15-20 minuter. Låt vila en stund innan servering.

"Ni får välja en ingrediens var och så hittar jag på en amuse efter det" deklarerade Minna vågat i lördags morse innan vi for iväg för att handla till kvällens förnyårsfirande. Hon är djärv, den där Minnan, och när varukorgen fylldes med grönt äpple, pepparrot, philadelphiaost, julmust (!) och rödlök blev jag något tveksam (och lätt illamående).

 

Jag har gått från halsont, feber och tillfrisknande på mindre än ett dygn. Kan det vara världsrekord i kortast förkylning någonsin? Tror det är personbästa, i alla fall. Men hörni, innan vi börjar diskutera det här med vad vi åt på förnyårsafton vill jag säga TACK till alla er som bidrog med en slant till vår insamling för Musikhjälpen. Hurra för er!

 

Att säga att jag är pigg är en överdrift. För-nyårsfirande tar på krafterna men ack så trevligt vi hade det igår! Mycket skratt, lite tårar och ett hejdundrande tolvslag med tomtebloss, Ring klocka ring och högtidligt in-skålande av det nya året. Vi åt som vanligt otroligt mycket god mat (recept kommer!) och amuserna var alldeles ljuvliga.

 

Idag är dagen innan för-nyår och jag och Calle kom ner till Skåne för några timmar sedan. Upplägget inför morgondagen ser ut som sig bör: bastubad, för-champagne, tre förrätts-amuser, varmrätt och tre dessert-amuser. Där emellan blir det såklart vin, På Året och Grevinnan och Betjänten. Jag älskar för-nyår.

 

När Calles mormor levde bakade vi alltid pepparkakor tillsammans med henne. Hon vaktade spisen, Calle kavlade deg och jag tryckte ut grisar för glatta livet. Those were the days. Nu är det bara jag och Calle kvar, och ikväll är det dags. Degen står i kylen (recept hittar ni här) och jag ska alldeles strax leta fram pepparkaksformarna som vi fick ärva efter henne. 

 

Granen är klädd, ljusen är tända och det är tre dagar kvar till Lucia. December gå fort. Jag har två lediga dagar framför mig och det innebär pepparkaksbak, Depeche Mode i Scandinavium (så pepp!) och för-nyårsförberedelser. Vår gran är alldeles ljuvlig, för övrigt - luktar som en hel barrskog och är numera dessutom klädd med de få (men ack så fina) julgransdekorationer vi har. 

 

 

4 bufféportioner

 

400 g rödkål

1 msk olivolja

2 msk agavesirap

2 msk vitvinsvinäger

3 kryddnejlikor

1 kanelstång

1,5 dl pistagenötter

salt, nymald svartpeppar

2 färska fikon

 

Strimla kålen tunt, fräs i någon minut tillsammans med honung, vinäger och kryddor. Lägg på ett fat, häll över nötterna (som kan hackas grovt om man vill). Smaka av med salt och peppar, toppa med fikon.

Ni vet den där granen jag önskade mig? Den var vi och inhandlade för ett litet tag sedan hos en mycket vänlig man (skåning, såklart...) som hade en hel granskog vid hörnet av Södra vägen/Engelsbrektsgatan. Nu står den på plats i vår lägenhet, grön och grann, och doftar sådär julgranigt gott. Hurra! Det är väldens finaste gran, såklart - precis sådär spinkig och lång som jag önskat.

 

Såhär i juletid (och förkylningstid, som ni vet...) är det inte så dumt att trycka i extra vitaminer i sånt där som man äter ganska ofta. Som hommous, till exempel - min standardlunch när fantasin tryter. Ibland gör jag den precis som vanligt, ibland gör jag med en massa citron och ibland gör jag som idag och mixar i apelsinskal och apelsinjuice. 

 

Jag läste i en mattidning för några dagar sedan att "det kan vara svårt att hitta vegetariska rätter som passar på ett julbord". Say what? Den som skrev det har uppenbarligen väldigt dålig fantasi. Synd då att hon inte var med på vår senaste matbloggsträff med tema "julbord med knorr" för oj, vad mycket gott som dukades upp! Har du närt en vegetarian vid din barm och vet icke vad du ska bjuda på i jul? Misströsta ej!