Efter att ha levt i kappsäck i en månad kan man tro att det ska bli skönt att komma hem. Och jo, visst ska det bli skönt att komma till Sverige igen. Rutiner, träning, Isbjörnar och familj. Men, ändå har jag en liten men ack så märkbar klump i magen över att lämna allt roligt som vi gjort den senaste månaden. Alla människor vi träffat. All god mat vi har ätit. Alla coola städer. Allt gott vin!

 

Det är då sannerligen något speciellt med både Oregon och Washington State som gör att både Calle och jag blivit alldeles trollbunda. Jag ska packa alla minnen från den här resan och plocka fram när hösten börjar göra sig påmind i Göteborg. Då ska jag tänka på de tre galna männen vi hängde med på den där jazzklubben i San Francisco, den grymma takterassen på Hotel Oregon i McMinnville och såklart på vår heldag på Music Experiment Project i Seattle.

 

Om några timmar hoppar vi på flyget till Newark-Frankfurt-Göteborg och tills dess ska jag rulla ihop mig till en liten boll och försöka sova här på Seattles flygplats. Vi hörs från Sverige, kära vänner!

 

Vi har kommit till Seattle som är det sista stoppet på vår roadtrip. Innan vi lämnade bilen åkte vi till den lilla staden Snoqualmie utanför Seattle för att kolla in Snoqualmie Falls. Vackert, inte sant? Har ni sett Twin Peaks känner ni nog igen både vattenfallet och hotellet bakom. Eller?

Att vara tidigt ute på festivalen var en bra idé, det var inte en enda människa i kö när vi kom dit runt 12.30. Det fylldes dock upp ganska snabbt och jag kan tänka mig att det är packat med folk senare på eftermiddagen/kvällen, för att inte tala om helgen... Imorgon är det dag två och vi ska gå igenom de öl vi inte hann med idag. It's a tough job but somebody gotta do it, som man brukar säga.

 

Det där Stilla Havet är knappast speciellt stilla. I alla fall inte längst Oregons kust där det skummar och slår in stora vågar mot klipporna på land. Men jösses, vad fint det är! Helt obegripligt vackert, faktiskt. Hela den här delen av USA är otroligt fascinerande. Väldigt annorlunda från det jag är van vid i det här landet - NYC, vill säga - men ganska likt Sverige på sina sätt. Den fina naturen och de vänliga människorna bidrar till det, antar jag. McMinnville, staden vi bor i, har på något sätt blivit den stora höjdpunkten på vår resa och jag kan inte för mitt liv förstå hur en liten stad i det nordvästra hörnet av det här landet kan göra ett så stort intryck på oss. Men, jag antar att det är en kombination av närhet till fin mat, otroliga viner och alla vänliga människor. Och såklart det mysiga Hotel Oregon som på kort tid blivit vårt favorithak.

 

 

Vinprovningen hos Dobbes igår  var helt klart något av det bästa i vinprovnings-väg hittills. Eftersom några av deras viner går att hitta på Systembolaget tyckte vi att det var kul att komma dit och holy guacamole. Vilket vin. Beställ hem en flaska (till exempel det här) nästa gång ni ska fira något - ni kommer inte att ångra er. Nähö, hörni, nu åker vi till Portland och går på ölfestival. Hej sålänge!

 

Igår när vi körde omkring bland vingårdarna i Willamette Valley konstaterade jag att ok, det här är verkligen as good as it gets. Slingriga små vägar, vacker natur, otroligt vänliga människor, vingårdar i var och varannan hörna, närproducerad mat och en kärlek till öl som får Calles bryggeri-intresse att framstå som blygsamt.

 

Men, alltså. Vinprovningarna. Napa och Sonoma var himla trevligt, men det här - det är något helt annat. En blygsam herre frågades oss med genuin förvåning hur i herrans namn vi hittade dit? Till McMinville? Han bodde där, menade han, men vi? Vi är ju ända från Sverige. Well, vi har ju lyckats lägga vantarna på en riktigt bra karta som visar precis alla vingårdar som vi kan tänkas vara intresserade av. Och det är en del, kan jag lova. Favoriten hittils är helt klart Sokol Blosser, deras dessert-riesling var så god att jag (nästan) var redo att betala $350 för att frakta hem en låda. Calles favorit har varit White Rose Vineyards som har lite kraftigare Pinots än de vi provade hos Sokol Blosser.

 

Idag blir det några vinprovningar till, och en liten tur till kusten för att spana in Stilla Havet på lite närmre håll än från bilen. Hej sålänge!

 

Calle är galet förtjust i öl och Oregon (och speciellt Portland) är the beer center of the world. Just nu bor vi i en liten stad mitt i Willamette Valley-området (känt för sina Pinot Noir-viner) där även den minsta lilla restaurangen hade typ 20 olika sorters öl på tapp! Det är inte illa det.

 

I morse vaknade vi upp i Grants Pass, packade in oss i bilen och körde mot Crater Lake som är en av Oregons mest kända nationalparker. Sjön bildades för sisådär 7700 år sedan (!) när vulkanen Mount Mazama kollapsade. Sjön är 350 m djup (!) och är den djupaste sjön i USA.

 

 

Den här upplevelsen kvalar helt klart in på min topp-3-lista över coolaste saker jag sett. Verkligen. Det är så himla fint, och så tyst och fridfullt på något sätt. På väg upp och ner för berget fick både jag och Calle titta två gånger på de vita högarna som ligger längst med vägen. Snö? Nähä? Men jo, det är det. Och hur det kan ligga kvar i den här värmen, det ska jag ta reda på alldeles snart.

 

Annars måste jag säga att Oregon är en av de coolaste staterna jag varit i. Någonsin. Otroligt fint, natur som inte är av denna värld, och så har de ju dessutom några av världens godaste viner. Och just det, det här är ju rena öl-himmelriket som ni kanske vet. De två närmsta dagarna ska vi prova Oregon-viner tills vi storknar, sen blir det Oregon Brewers Festival!

 

Igår spenderade vi dagen i Redwoodskogarna i norra Cali. Det är då verkligen något speciellt med de där stora, vackra träden, kan jag lova. Mycket stark Sagan on Ringen-känsla när man går omkring, för hade det funnits enter på riktigt hade de sett ut såhär. I tell you.

 

 

Det är svårt att föreställa sig hur stora de här träden verkligen är innan man kommer dit, och det är helt otroligt när man tänker på att flera av de här träden är över 2000 år gamla. Förstår ni? Det är helt fantastiskt! Nåväl, nu är det slut för Mitt i Naturen med Charlotta och Calle för den här gången. Idag väntar nästa nationalpark - Crater Lake.

 

Innan vi körde norrut mot Eureka och redwoodskogarna besökte vi Cline Cellars i Sonoma. Vi har druckit Clines Zinfandel innan (den billigaste varianten) och när jag nyss kikade på Systembolagets hemsida såg jag att de har tagit in flera av deras viner, bland annat Cline Cashmere som vi provade idag. Vinprovningen där var förresten gratis, till skillnad från de vingårdar vi besökte i Napa.

 

 

Efter en heldag i bilen har vi nu kommit fram till Eureka, en sömnig liten småstad som råkar vara en alldeles utmärkt utgångspunkt inför morgondagens stora äventyr - redwoodskogen.

 

Sist jag var på vinresa var jag i Frankrike med min familj. Det var år 2001 och mitt vinintresse var ungefär som mitt sportintresse är nu. Noll, alltså. Nu är jag vuxen och uppskattar vin på ett helt annat sätt, och det är verkligen fint att köra omkring på små slingriga vägar och kolla in vinrankor och stanna till vid vingårdar och prata med människor som har oändlig kunskap om de viner vi provar.

 

 

Vi bestämde oss ganska snabbt för att tre vinprovningar kändes rimligt under en dag. Dels tar det lite tid att köra mellan de olika vingårdarna, och dessutom finns det ju liksom en gräns för hur mycket man pallar med att prova innan man tycker att alla viner smakar precis likadant. Vårt första stopp var på Hess Collection, en vingård som ligger på väg upp för Mt Veeder. På den andra vingården, Napa Wine Company, smakade vi ett spännande mousserande (bland annat...) och på den sista provningen hos Miner hittade vi en riktigt god pinot noir. Det hade varit otroligt kul att köpa med sig vin och frakta hem till Sverige, men det är tyvärr alldeles för dyrt och krångligt för att det ska vara värt det.

 

Det finns vissa saker som är bra att ha koll på, till exempel att det är långt ifrån alla vingårdar som är öppna för allmänheten. Jag och Calle stövlade in hos några som enbart hade provning om man bokade i förväg, och så förutseende är tyvärr inte vi... Vi har dessutom konstaterat att man får betala en del för provningarna i Napa (runt $20 - $30 för 5 viner) men enligt säkra källor är det billigare (och ibland gratis!) i Sonoma. Återkommer med rapport, för dit ska vi imorgon.

 

Det där med att köra vs cykel, buss osv funderade vi på ett tag. Eftersom det är überdyrt att åka med bussarna som kör ut till de olika vingårdarna (typ $150 per person...) bestämde vi oss för att en smakar mest och den andra smakar pyttelite. Fungerade alldeles utmärkt eftersom det knappast är några stora mängder vin man får i glasen.

 

Nu ska jag sova, för imorgon står en snabbvisit i Sonoma på schemat innan vi sticker norrut och kollar in Redwoodträd. Efter det är vi i Oregon och då väntar Pinot Noir, Crater Lake och Oregon Brewers Festival.

 

Tidigare idag lämnade vi San Francisco och tog oss norrut via Golden Gate Bridge. För mig är den illröda bron speciell eftersom Vertigo råkar vara en av mina favoritfilmer all time.

 

 

Efter en kort tur på Highway 1 svängde vi inåt landet och var lost in Napa ett tag innan vi slutligen hittade rätt. Nu har vi landat på hotellet och sitter as we speak och planerar morgondagens vinprovningar. Spännande!

 

Alcatraz är en av de platser som har varit på min måste-se-lista sedan jag var liten. För mig är det stora fängelset på den lilla ön utanför San Francisco både läskigt och fascinerande, och för att bygga upp spänningen laddade vi upp med den klassiska Clint Eastwood-filmen Flykten från Alcatraz innan vi åkte till USA.

 

 

Det bästa med Alcatraz var helt klart den otroligt välgjorda audiotouren som man kunde gå i den stora fängelsebyggnaden. Vi fick varsin manick med tillhörande hörlurar och gick sedan omkring i fängelset, guidade av före detta fångar och fångvaktare.

 

 

Och som en liten flicka bredvid mig sa - It sure is a creepy place. Hear you sister. Läskigt, och väl värt ett besök. Biljetterna tar slut flera veckor i förväg så se till att vara ute i god tid om ni vill komma dit.

 

Ok, nuff med Alcatraz. Idag checkar vi ut från hotellet, hämtar vår hyrbil och börjar vår resa norrut. De närmsta dagarna ska vi prova vin och njuta av varmare väder (SF är überkallt!) och bloggen ska åter igen handla om matrelaterade saker. Lovar. Hej sålänge!

 

Hej från San Francisco! Vi landade tidigt i morse och har redan hunnit bekanta oss med den här fina staden! För mig som är en riktig östkustråtta är SF otroligt rent, fint och - sweet mother of holy Jesus - backigt. Vilka benmuskler jag kommer ha efter de här dagarna! Vi har hunnit kolla in Fisherman's Warf (fruktansvärt, gå inte dit om det är absolut nödvändigt), Alcatraz (på håll i alla fall, imorgon ska vi dit på riktigt!) och såklart Chinatown (något bättre än NYC men nja, inget för mig).

 

 

Vi har dessutom redan hunnit med att äta på en riktigt bra (om än något omysig) restaurang i närheten av vårt hotell. Finfin thaimat hittas på Lers Ros Thai på 730 Larkin St. Kolla in hemsidan här.

 

Först av allt - TACK för alla fina hälsningar som har trillat in, jag blir alldeles varm i kroppen när jag vet att så många av er tänkte på oss igår. För det andra - ja, det är sant. Vi har utvecklat ett allvarligt ta-bilder-med-instant-photo-kameran-beroende. Märks det?

 

Igår var, som ni säkert förstår, en av de bästa dagarna. Ever. Jag är alldeles för trött för att berätta allt om vårt "hippie wedding" men låt oss säga såhär: någonstans runt tvåtiden stod fyra vänner på taket och dansade Calles flamingodans till högljudda toner av den här sången.

 

Nu ska vi sticka ner till Robertas och äta en stor brunch, och imorgon bär det av mot västkusten och två veckors roadtrip. Vi hörs senare, kompisar!

 

Vi startar dagen med en flaska Moët & Chandon, hurra för oss idag!

När Calle misstänksamt snabbt vet vad han ska beställa när vi är ute och äter vet man att det är en hund begraven någonstans. När sedan servitrisen på Little Owl frågade om vi hade hittat dit via killen från Flippin' Burgers i Stockholm såg jag ut som ett frågetecken samtidigt som Calle nickade ivrigt och sa att ja, det var vi. Var vi? Ja, tydligen. Eftersom vi inte bor i Stockholm har jag inte följt hypen kring den lilla hamburgerrestaurangen med den långa kön, men som jag har förstått det har ägaren rest runt i USA för att leta efter den perfekta burgaren, och den på Little Owl är tydligen en av dem.

 

 

Jag beställde majssoppa med grön sparris (grymt god!) till förrätt och en stor omelett till varmrätt. Och ok, tre kulor glass och ett glas moscato d'asti till dessert. Underbar (men liten!) restaurang med otroligt trevlig personal. Vi hade bästa servitrisen ever som gav oss massor med tips på andra bra restauranger att kolla upp. Återkommer i den frågan.

 

 

Sist vi besökte Eataly blev jag frälst. Inte undra på det, för det är verkligen svårt att vandra omkring bland alla fina produkter och inte bli imponerad. Den här gången svängde vi förbi för att äta lunch och bestämde oss för att prova pastan. Men, meh, jag vet inte. Min pasta med tomatsås var helt ok, men jag får nog säga - väldigt blygsamt - att min och Calles tomatsås slår den vi fick på Eataly. Big time.

 

 

Men, resten av Eataly är verkligen ett mecka för matintresserade. Man kan hitta allt! Vi nöjde oss dock med att köpa hem lite ost och kallskuret, för i den här värmen är det inte direkt något annat som känns lockande.

 

 

Innan vi åkte tillbaka till Brooklyn gick vi såklart till Birrerian för att ta en öl (when in Eataly som man brukar säga...) och den här gången provade jag en med smak av timjan. Mycket spännande men knappast det godaste jag har smakat. Summan av Eataly-kardemumman? Det är verkligen väl värt ett besök, men håll dig borta från pasta pomodoro om du tycker att det där med tomatsås är din grej i köket.

 

För att få gifta sig i NYC måste man ha en marriage license, och den hämtar man (och betalar $34 för) hos the office of the City Clerk (vi gick till kontoret på 141 Worth St på Manhattan). Trots skräckhistorier om långa köer gick det snabbt och smärtfritt för vi behövde bara vänta i 30 minuter innan det var vår tur. Med licensen i hand är vi all set inför vigseln - på lördag är det dags, klockan 3pm i Brooklyn Bridge Park.

 

En av de bästa sakerna med vår del av Brooklyn är att det finns riktigt bra mat riktigt nära. Igår besökte vi den lokala Taquerian och åt för första gången mexikansk mat fast på riktigt. Säg hejdå till tacokrydda, färdig salsa och hårda skal, säg hej till ris, svarta bönor och tomatillos!

 

De stadiga frukostarna på Brooklyn's Natural fortsätter. Igår var det L train-wrap med avokado, tomat, mozarella och olivolja som gällde. Till det? Snapple och en stor ask hallon. Och vilka hallon, sen!

 

 

Igår spenderade vi dagen på the Met och efter det hade vi picknick på en gräsplätt i Central Park. Innan vi åkte hem tog vi en drink på The Boathouse, en av oaserna i parken. Underbart ställe om du frågar mig, och väl värt ett besök enbart för att kolla in de fina sköldpaddorna i den lilla (och väldigt gröna) sjön.

 

Hann även med ett stopp på Radegast Hall, ett av våra favoritställen i Brooklyn. Åt pretzel (jag är beroende) med stark senap och riven pepparrotsost, åt drack såklart en übertysk öl till det. Idag är det ny dag, nya tag och vi ska åka ut till Rockaway Beach (ja, samma som Ramones-låten) och svalka av oss. För här, mina vänner, är det sauna style weather varje dag. Idag? 37 grader varmt.

 

 

Kolla in storleken på den här tomaten som jag hittade när jag strök omkring bland tomathyllorna på Whole Foods vid USQ igår. Det är som de säger - allt måste vara stort i USA (och i det här fallet gillar jag det!)

 

Ok, kompisar. Är ni redo? Vi har packat väskan, lämnat bort plantorna och dubbelkollat biljetterna (typ tretusen gånger vid det här laget). Det vi har längtat efter så länge är äntligen här, och jag har fortfarande lite svårt att förstå att vi, vid den här tiden imorgon, sitter på ett hustak i Brooklyn och dricker öl med de två som gör NYC till världens bästa plats.

 

Självklart hänger ni med! Till hustaket, till vigseln, till efterfesten och såklart till västkusten. Vi kommer få en grym resa. Nu ska jag sova, kära vänner, planet lyfter 06.30 imorgon. Vi hörs från Brooklyn! 

 

Det finns bara en enda sak som är tråkigt med att åka på semester - jag måste lämna mina tomatplantor. Just precis när tomaterna har börjat bli röda åker jag iväg i en hel månad, och trots att jag vet att min storebror och hans familj kommer ta väl hand om dem känns det lite... sorgligt. Nåväl, vi får hoppas att det kommer tomater även i början av augusti!