För en vecka sedan firade vi Calles födelsedag, och eftersom han passande nog fick hummer i födelsedagspresent bjöd vi på det till förrätt när vi hade middag med våra vänner.




Jag äter ju som bekant inte fisk och skaldjur och var mest förskräckt över den jättelika högen med hummer-kroppsdelar som tornade upp sig på tallrikarna, men de andra gjorde tummen upp. Till hummern serverade vi Calles aioli - calliolin - som var en riktig höjdare.

Aioli
räcker typ till 4

1 äggula
1 dl matolja
1 liten vitlöksklyfta
salt & nymald svarpeppar
vitvinsvinäger
citron

Finhacka vitlöken. Lägg i en skål med äggulan och vispa med elvisp. Tillsätt oljan långsamt, lite i taget. Vispa tills calliolin är lagom fast. Smaka av med salt, peppar, vitvinsvinäger och några droppar citron.

I söndags när vi firade Calles födelsedag avslutade vi kvällen med en ganska, eh, speciell efterrätt - cola float. Det här är en klassisk all-american-efterrätt, som en sliskig variant av affrigado kan man väl säga.



Jag tror att det egentligen går att fylla på med vilken läsk som helst (jag har sett root beer på flera ställen, hu) men vi använde coca cola.

Cola float
4 portioner

några skopor vaniljglass i varje glas
coca cola

Lägg upp några kulor vaniljglass i ett glas, häll över coca.

Kolla in vad jag har köpt. Det var ju så många som tittade på mig med flackande ögon och panik i blicken när jag berättade att jag varit i bräckboden och köpt ballerinakex och digestivekex för sju kronor styck. "Men baddarna då, har du inte köpt baddare" fick jag höra. Nä, jag missade ju det sist men idag åkte jag dit och köpte med mig en påse.

Sitter as we speak och mumsar i mig en, och jag måste hålla med - de är faktiskt väldigt goda! Kanske borde köpa med mig en extra påse nästa gång och lotta ut till behövande. Tåls att tänka på.

Idag är det faktiskt ingen vanlig dag, för idag fyller min bästa Calle 30 år, hurra hurra hurra! Vi har firat hela helgen lång - igår med stort kalas för släkt och vänner, idag middag med grannarna. Vi har haft rena rama lyxkvällen, komplett med hummer (inte för mig dock, jag nöjde mig med chèvre chaud), biff Rydberg och en helt fantastiskt god efterrätt. 



Jag har sovit aningens för få timmar den här helgen, så nu ska jag sova trots att klockan bara är elva. Vi hörs imorgon!

Jag har ju helt glömt bort att göra "här är ditt kylskåp"-grejen som Mårtenssons kök gjorde för ett litet tag sedan. Vi har ju ett alldeles sprillans nytt kylskåp, komplett med nymodigheter såsom chilled room (vad man nu ska ha det till - vi har i alla fall öl där...) och en vattenautomat på utsidan.



Det mest livsviktiga där inne är väl egentligen bara provivan (som dricks varje morgon, såklart), pappas saltgurka (sjukt god) och världens största flaska med Tabasco (som används till allt). 

När vi gör glögg använder vi oss oftast av dunderglöggs-receptet som vi hittade i GP för några år sedan. Enkelt är det, och glöggen blir väldigt god (och väldigt söt...)



Om ni vill ha den klart till första advent är det bra att sätta den så snart som möjligt, gärna i slutet av oktober/början av november. Ju längre den står ju godare blir den.

GP:s dunderglögg
1 jätteladdning

5 liter svagdricka
5 skivade rå potatisar
1 paket jäst (50 g)
1 påse nejlikor 
1 påse kardemummakärnor
5 cm färsk ingefära
1 kanelstång
2 paket russin
2,5 kg socker

Blanda allt i en en tiolitershink och täck ordentligt med plastfolie som du gör små hål i. Låt glöggen stå i rumstemperatur i minst tre veckor (gärna sex). Sila, tappa upp glöggen på flaskor och sen är den färdig att njutas!

Trots att vårt kök ser ut som en mindre byggarbetsplats lyckades vi sätta vår glögg idag. Hurra! Det är fjärde året i rad som jag och Calle sätter glögg tillsammans, och detta året hoppas vi såklart att den blir precis lika god som föregående år.



Vanligtvis brukar vi ha apelsiner i, men det skippade vi denna gången. Provsmakning blir som vanligt när vi bjuder in till vår årliga glöggfest första söndagen i advent. Längtar redan.

Bara för några år sedan tyckte jag att bönor var lika läskigt som lever. Det var något med konsistensen som fick mig att rysa varenda gång det vankades bönrelaterade rätter...



Tur att saker och ting ändras. Godast är att koka bönorna själv men om ni precis som jag har svårt att hitta det i er affär går det såklart bra med burkvarianten också.

Vita bönor med rucolapesto
4 portioner

400 g stora vita bönor
40 g rostade valnötter
40 g rucolasallad
4 matskedar olivolja
1 matsked färskpressad citronjounce
1 liten schalottenlök, skalad och skuren i mindre bitar
havssalt

Lägg allt i en mixer, blanda ordentligt och häll röran över de avsköljda vita bönorna. Blanda ordentligt och smaka av med havssalt.

Äta är ju inte det enda vi har gjort i Manarola, även fast man kan tro det. Vi har tittat på en massa fina hus, vi har suttit på vår terass och njutit av den vackra utsikten, och vi har vandrat. Första dagen knatade vi lite mer än en mil, och det är knappast några raksträckor vi snackar om. Nejdå. Det är brant uppför nästan överallt, och när man väl ska gå neråt igen är det smala stigar och spetsiga stenar som gäller.



Dag två gick etappen mellan Vernazza och Monterosso al mare, och den turen började med ett antal branta trappsteg uppåt. Den trötta och trassliga högen mitt i bild är jag. Latmaskarna längre bak är Calle och Johan. Snabbast av oss alla var Emelie som tog bilden.



Halvvägs i vandringen var det såklart fika. Prosciutto, soltorkade tomater och oliver. Perfekt mellis när man är på tur!



Fikautsikten alltså. Magisk!



Vår by var såklart finast av alla (väldigt objektiv bedömning, jag vet). Manarola är den näst minsta byn.



Mellan Manarola och den största byn Riomaggiore går det en vandringsled som kallas för via del amore. Johan tyckte den var töntig och kallade den istället för betongvandringen. Och den är ganska töntig faktiskt, rena rama raksträckan, komplett med en smörig italienare som spelade that's amore på sitt dragspel.



Sista kvällen kollade vi ut över havet och njöt av solnedgång från vår terass med killer view.



Och några timmar innan vi åkte hem körde vi språngmarch i Pisa för att hinna med att titta på det lutande tornet. Kul att ha sett det, även om vi alla i efterhand konstaterade att det inte var så mycket att se.

Cinque terre ligger i Ligurien och från Ligurien kommer peston. Just därför var jag såklart tvungen att äta pasta med pesto första middagen.



Caprese, såklart. min favoritförrätt som måste ätas (minst) en gång om dagen när jag är iIitalien. Obeskrivligt gott.



Sådana här tomater passerade vi på nästan varje vandringsled, och varje gång ville jag hoppa in i (den privata) odlingen och ta med mig några. Det gjorde jag inte. Calle och Johan, däremot, snodde en chili.



I Vernazza åt vi ljuvlig pizza med mozzarella, färska tomater och gröna oliver. Bra uppladdning inför den kommande vandringsleden som startade med åtta ziljoner höga trappsteg.



Ja, det var ju inte direkt jag som åt de här, men Calle och Johan tyckte att de var så goda att de morgonen efter gick och köpte ett nytt gäng.



Fisk och skaldjur är lite grejen med Cinque Terre, märkte jag. Och det är ju kul, speciellt för de som faktiskt tycker om det. Jag klarade mig finfint ändå, och Calle, Johan och Emelie stod för fiskätandet. 



Och bäst av allt (förutom nutella on the go - mer om det senare): glassen. Som alltid. I Vernazza, vid den lilla strandpromenaden, hittade vi en gelateria som inte var av denna värld. De andra tre var lyriska över lakritsglassen, men jag körde på mitt vanliga säkra kort och beställde choklad, citron och jordgubb. Sjukt gott. Om det är någon som sitter inne på ett bra lakritsglass-recept (gärna i italiensk glass-väg) får ni gärna hojta till så ska jag göra det nästa gång vi har onsdagsmiddag!

Nja, det var inte direkt någon tråkig solnedgång som vi fick beskåda från vår terass igår kväll. Vi firade sista kvällen i manarola med antipasti, öl och summering av de senaste dagarna. Det har varit grymt kul! 



Tidigt i morse åkte vi från Manarola till Pisa och hann med en blixtvisit vid det lutande tornet innan det bar av mot flygplatsen. Nu är vi i gGöteborg igen och imorgon börjar livet som vanligt - så även här. hej sålänge!

Vid förra helgens italienska frenzy bjöd vi på pannacotta till efterrätt. I vanliga fall brukar jag göra en gräddfilspannacotta som inte är riktigt lika söt som den här, men med hallon till blev den här varianten en riktig höjdare måste jag säga. De syrliga hallonen balanserar upp bra!



Hoppas att ni alla får en fin helg - snart åker vi mot Skåne för att spendera natten där, och imorgon bär det av mot Pisa. Hurra! 

Vaniljpannacotta med hallon
4 portioner

5 dl grädde
1 dl socker
1 vaniljstång
2 gelatinblad

Lägg gelatinbladen i blöt. Dela vaniljstången och skrapa ur fröna och lägg fröna och vaniljstången i en kastrull med grädden och sockret. Koka upp och ta bort kastrullen från plattan. Ta ut vaniljstången, tillsätt gelatinbladen och vispa ordentligt så att de löser sig. Häll upp grädden i glas eller formar och ställ i kylen i några timmar. Lägg över färska hallon (eller andra valfria bär, såklart) precis innan servering.

Oj, vilken helg det har varit. Födelsedagskalas, jobb, maskerad och middag med vänner. Och så har ju Calle kommit hem från NYC och det är ju alltid trevligt! Mindre trevligt är klart att bloggen har legat nere halva helgen, vilket antagligen har berot på att blogg.se inte riktigt har fungerat som det ska. Tänkte dock påminna om att bagelsochblabar.se (som innan har dirigerat om trafiken hit) kommer att försvinna snart, och då är det bara www.matrepubliken.se som gäller.



Hur som helst, jag skulle ju berätta om de där goda oliverna vi åt i fredags. Vi kom vi på den briljanta idéen att göra egna marinerade oliver, och gott blev det kan jag lova!

Marinerade oliver
massor

1 lagom stor burk med svarta oliver
1,5 dl olivolja
1 klyfta vitlök
torkad oregano
torkad rosmarin

Häll olivoljan i en skål. Finhacka vitlöken och lägg i oljan. Häll i oliverna och strö över oregano och rosmarin efter smak och tycke (ju mer desto bättre tycker jag). Blanda allt och låt stå i någon timme innan servering!